To pick up the phone or not?

Nu är den stora frågan.. Att ta vilket jobb som än landar på mig eller hitta "det rätta"? Vissa letar efter "den rätta mannen" men kan också nöja sig med den som landar på en. Trots att jag inte vill nöja mig med något av dessa så förstår jag att desperationen ibland tar överhanden. Började leta jobb lite slött över internet och varje dag får jag samtal från den ena till den andra som försöker övertala mig att deras restaurang är "den rätta". Från franskt till italienskt, känd till okänd.. Och ju mer intresse de visar över mig, ju mer ointresse finner jag. Ungefär som att jaga en man/kvinna, ju mer ointresse de visar, ju roligare blir jakten. Mer fulländad.

Time to shake things up!

Försöker brutalt slita mig bort från min dystra vardag som blivit mitt liv. En ändlös rutin av jobb, sömn, mat, "komplicerad" kärlek, alla vet vem jag och mina vänner är på lokalpubarna, lokala taxibolagen, klubbarna och restaurangerna. Nu är det nock!

Jag har haft en väldig tur med allt sedan jag anlänt till London. Jag har min bästa vän Josse från Nya Zeeland, en fantastisk kvinna och kock som jag ser upp till, även om jag lurat in henne på "syndens" bana. När hon kom hit (ungefär samtidigt som jag själv) var hon väldigt, i brist på svenska ord "uptight". Vi blev inte genast vänner då vi var så pass olika. Hon är religiös, jag är ateist. Hon är välutbildad, jag fuskade mig igenom min. Hon drack inte, jag drack mängder. Jag var tatuerad, hon skulle aldrig kunna föreställa sig att tatuera sig. Jag har haft älskare, älskarinnor (sorry mum) och förhållanden och hon är aningen pryd. trots allt blev vi bästa vänner. vi kan prata om allt, vi bråkar aldrig. Hon har nog tyvärr plockat upp en hel del av mitt beteende. Men vem vet, hon säger att nu kan hon göra vad hon alltid velat göra. kanske är det så?

Jag har träffat en man. Ja det vore väl inte första gången. Vi har träffats i, tja, ungefär 10 månader nu kanske. Han är britt, oh vad jag älskar deras dialekt. Även här är vi oerhört olika på alla sätt och vis. Men han får mig att må bra. för det mesta iallafall. Men det är mer komplicerat än mina tidigare förhållanden. Vi är inte pojkvän/flickvän, vi tycker om varandra fruktansvärt mycket men kan inte säga att vi älskar varandra. Vi är båda så osäkra på vad framtiden bringar att ingen av oss vill kasta oss själva in i något så osäkert.

Det är dags för mig att hitta ett nytt jobb. jag har börjat dra i trådar och skicka ut CV:n till ett flertal bra ställen. Fick ett samtal tillbaka idag, såklart har man slut på pengar på mobilen och kan inte ringa tillbaka. Känns sorgligt att lämna alla mina fina vänner på AT, men det är dags för mig att vandra vidare. Nu blir det centrala London. Here I come!

from garnishqueen to pastrybitch

Livet i london flyter på, bra och dåliga dagar, hemlängtan och hemkänsla, bortdruckna dagar och dagar med massor av bollar i luften. har nu varit londonbo i 13 månader och varit en heltidsanställd på Alberts Table i 12. Nya utmaningar varje dag och gränser som ska töjas. Staden känns mindre för varje dag så jag måste konstant påminna mig om vart jag kommer ifrån och alla möjligheter staden bjuder på.

Gjorde ett hembesök för några veckor sedan, hem till min förbjudna kärlek Malmö. När biljetten bokades och ledigheten godkändes svepte en känsla av lycka över min kropp och själ. Hem. Gick längst landningbanan och solen sken varmt en kylig englandsmorgon. Spenderade 2 timmar på planet bredvid ett barn som hade ett enormt behov att skrika "helloooooooo! hello! hello! hello! hello! HELLOOOOOOO!" i mitt ansikte och till slut spotta på mig. Det hela blev mycket roligare när hon blev tillsagd av hennes farfar att vara snäll mot den unga damen, här skulle det töjas gränser! Mörbultad, bakfull och trött anländer jag till Malmö, där fina mamma står och väntar på mig. En snäll men stark kvinna som är så lik men så annorlunda mig själv. Bortsett från våra "barnbärande" höfter, med stor rumpa och stora lår, blåa ögon och vår "längd" är det inte några likheter som avslöjar vår mor och dotter relation. Vi begav oss till Höllviken utanför malmö där mor, styvfar och syster slagit sig till ro, lillebrodern också men den spjuvern har flyttat till tykland i studier och snart varit borta i ett år. Kände ro i kroppen av att få ligga i soffan och prata med familjen som om ingen tid passerat. Men som gammal malmöbo fick man slita sig och ta sig in till stan och möta upp vänner och bekanta. Tyvärr har en del fallit bort i glömska under året man missat. Men väl i stan kunde jag inte hjälpa att lägga märke till spänningen i luften och oron hos människorna som bor där, ett flertal mord har inträffat och ingen vet varför eller vem/vilka som ligger bakom dåden. Slog mig ner på möllevångstorget som jag tänkt "hem" om i ett par år, ett par smällare sprakade till en bra bit ifrån och folk vände på sina huvuden och de tystnade direkt från livliga disskutioner på olika håll. Jag tänker säga det "På min tid" hade ingen ens sneglat åt det hållet. pistolskott åt vi till frukost och explosioner till lunch. Staden har förändrats, jag vet inte om det är till bättre eller ej. Och när min egen storebror blir jagad av fem unga män med knivar i ett försök att råna honom och vem vet vad, där går gränsen.

                                                                Malmö
jag vill inte bryta banden med dig nu, men jag vill inte se mig över axeln varannan minut.

gick till skolan med min nya ryggsäck och låtsades att det var en rymddräkt

Har haft två lediga dagar nu. två dagar som jag spenderat med att enbart reflektera över mitt liv, tränat så smått och allmänt bara försökt finna en gnutta frid i den så kallade själen. jag tror inte att man har en själ, inte på gud eller en sorts gudomlig kraft om styr över våra liv. idag hade jag kunnat skylla på något sådant. väntade på att en vän skulle ringa upp då vi gjort planer, han ringde aldrig. så jag bestämde mig för att ta en promenad för att rensa huvudet. jag vandrade en lång runda, samma som jag skulle ha tagit om jag skulle ta mig till eller ifrån jobbet. efter en stund ser jag blåljus, en massa branbilar och ambulanser. där står bussen jag skulle ha tagit hem ifrån jobbet den dagen om nu min chef inte beslutat sig för att ge mig ledigt. den, tillsammans med en personbil är totalt förstörd, folk är skadade och från vad jag hört även avlidna. en mindre bitter människa skulle kanske sett en mening i detta. att det inte vore min tur än, att det fanns en större anledning till att just jag skulle leva och ha hälsan vid liv. fuck that.

Har nu dock vågat be min chef om semester. han är inte en sådan person man vill be om saker från. och som toppen på isberget har han inte ätit på två veckor då han varit fast besluten i att komma i sin gamla kostym då han ska på bröllop i toscana inom kort, och skrikandet i köket har varit smärtsamt. jag har dock lyckats undvika det för det mesta, den stackars nya killen i köket, sausage, har inte gjort det. att han inte lutat redan förvånar mig, men gläder mig. någon lika envis som jag själv. så den nionde augusti åker jag någonstans, jag vet inte vart än, det enda jag vet är att jag måste bort. sätta nya fotspår på en okänd plats jag ännu inte upplevt. merrakesh är ett alternativ, jag har ännu inte vait på marocco eller på den afrikanska kontinenten, dock är det under ramadan. vilket för mig innebär att jag ständigt måste tänka på vad jag gör. "inte röka offentligt, inte dricka offentligt, klä sig enligt deras sed" etc etc. för mycket jobb under en semester kanske?

just nu ligger jag och väntar på en vän och kollar på den bästa filmen genom tiderna - shortbus. hela filmen börjar med en man som ligger i badkaret och filmar sig själv kissa i badet, ett par som har vilt sex på ett piano, en dominatrix som piskar en ung hipster kille och sedan tillbaka till badkarsmannen som suger av sig själv. en shockerande början, men en fantastisk film som man knappast kan stänga av. mycket konstnärlig, naken och vulgär. såsom livet borde vara?

woke up in London yesterday, found myself in the city near picadilly

Jag skulle vilja skriva att livet i Storbrittanien, England, United Kindom är ett äventyr. Att det inträffar nya spännande händelser varje dag, att det alltid finns något att se och uppleva. Men efter sju månader har såklart vardagen kommit ifatt. man jobbar, lika mycket som jag alltid gjort och sliter ut kropp och själ. jag har försökt sysselsätta mig på min lediga tid med att resa runt i landet både ensam och med vänner för att försöka få den där känslan igen av ett nytt liv. detta är inget sorgset inlägg om hur jag önskar att börja om på nytt, snarare en notis om hur snabbt man kan bygga upp ett hem och en vardag.


Jag har flyttat in i en mysig etta, med ett riktigt kök, bra badrum med badkar och en stor trädgård som jag önskar jag haft råd att rusta upp. men med en hyra dubbelt så stor som man hade i Sverige och att man dessutom måste betala council tax för att man bor i landet lever man under enkla förhållanden. det är inte helt ovanligt att man lever på vatten och bröd i slutet av månaden. eller rentav hela månaden när man som nu kostade på sig ett besök till sverige för att fira mor och styvfars 50-årsdag. en underbar resa och det var värt en fattigmansmånad att få träffa dem, resten av familjen och nära och kära.


En liten uns i mig har dock börjat fundera över framtiden på senaste tiden. tror det hade mycket att göra med att en av de personer som känner mig bäst blir mamma inom kort. när nyheten nådde mig blev jag extatisk för hennes skull, kan inte föreställa mig någon som kommer göra ett bättre jobb med att uppfostra ett nytt liv då hon är en kvinna med båda fötterna på jorden, som antagligen kommer föra det vidare till sonen som snart börjar sitt liv. men samtidigt hördes en röst i mitt eget huvud, "är det redan vår tur?" är det redan dags för min egen generation att bli föräldrar, köpa villa, volvo och vovve?

I arbetslivet går allt enligt planen. är kvar på Albert's Table där jag lär mig mer för var dag som går. personalen är helt utbytt, då alla blivit avskedade eller slutat gå till jobbet, men nu är det en yngre generation i köket. med denna förändringen har jag hittat ett gäng nya vänner som jag även träffar på fritiden. och min passion för mat har aldrig varit större än nu, inte jag heller.

Her lingo went from the cockney to the gringo

Allt ser ljusare ut än på länge, äntligen börjar det hända saker. Lyckats landa ett bra jobb, där jag verkligen har chansen att utvecklas kunskapsmässigt i köket. Körde min första dag igår, inte felfritt men då alla hade en dålig dag så var det ok. jobbar numera 4 dagar i veckan, 15-16 timmar per dag. slitsamt men hellre en extra dag ledigt och längre pass. Är till en början på en position mellan commis chef och chef de partie. Då de inte vanligtvis har commis chefs och jag har ännu inte erfarenheten att vara chef de partie så han erbjöd den här lösningen, så ska tränas inom alla stationerna (kör just nu garnish) och när jag klarar av alla höjer han min lön och jag kommer hoppa runt mellan stationerna. Killarna i köket är supertrevliga, ovanligt normala för att vara kockar. Bortsett från min Sous chef, en galen och dryckesglad kille från Irland. Så självklart gick vi ut och tog några öl efter jobb igår, you know me.

Och nu ringer de och erbjuder mig jobb på en skandinavisk restaurang i centrala london. Njae. Ansökte bara i panik över internet när jag började bli rastlös.

Idag blir det nog att bege sig in till centrum och se vad som händer, leta reda på ngn bra bar, eller nått. ledig idag och imorgon sen kör jag resten av veckan. Åh vad det känns bra med en sysselsättning.

XOXO

Drink up, fall down!

Inne pa tredje veckan nu. saker och ting borjar antligen ordna upp sig. Julen har varit trevlig, absolut att jag kande mig lite ensam och overgiven nar jag at middag sjalv i lagenheten pa julafton. men dagen efter var det julfirande Irish style.

Borjar bli klar med alla saker som behovde fixas, har fixat national insurance number, engelskt telefonnummer, engelskt CV, engelskt bankkonto, skickat runt mitt CV till fem-sex stallen och fatt ett samtal tillbaka. som det ser ut nu ska jag testa pa det pa tisdag klockan 9 (skont att slippa jobba over nyar) sen far vi se om jag duger eller far leta vidare. (knappt nervos) Blir nog inte mkt nyarsfirande iar. Mary fyller ar imorgon sa nyarsafton kommer jag vara bakfull och dann, da vi borjar fira redan vid 11-12 med skumpa.

Nu vandrar jag ivag och inhandlar en flaska vin for att fira mig sjalv, och att jag kanske fatt jobb utan vidare anstrangning. yeay!