gick till skolan med min nya ryggsäck och låtsades att det var en rymddräkt

Har haft två lediga dagar nu. två dagar som jag spenderat med att enbart reflektera över mitt liv, tränat så smått och allmänt bara försökt finna en gnutta frid i den så kallade själen. jag tror inte att man har en själ, inte på gud eller en sorts gudomlig kraft om styr över våra liv. idag hade jag kunnat skylla på något sådant. väntade på att en vän skulle ringa upp då vi gjort planer, han ringde aldrig. så jag bestämde mig för att ta en promenad för att rensa huvudet. jag vandrade en lång runda, samma som jag skulle ha tagit om jag skulle ta mig till eller ifrån jobbet. efter en stund ser jag blåljus, en massa branbilar och ambulanser. där står bussen jag skulle ha tagit hem ifrån jobbet den dagen om nu min chef inte beslutat sig för att ge mig ledigt. den, tillsammans med en personbil är totalt förstörd, folk är skadade och från vad jag hört även avlidna. en mindre bitter människa skulle kanske sett en mening i detta. att det inte vore min tur än, att det fanns en större anledning till att just jag skulle leva och ha hälsan vid liv. fuck that.

Har nu dock vågat be min chef om semester. han är inte en sådan person man vill be om saker från. och som toppen på isberget har han inte ätit på två veckor då han varit fast besluten i att komma i sin gamla kostym då han ska på bröllop i toscana inom kort, och skrikandet i köket har varit smärtsamt. jag har dock lyckats undvika det för det mesta, den stackars nya killen i köket, sausage, har inte gjort det. att han inte lutat redan förvånar mig, men gläder mig. någon lika envis som jag själv. så den nionde augusti åker jag någonstans, jag vet inte vart än, det enda jag vet är att jag måste bort. sätta nya fotspår på en okänd plats jag ännu inte upplevt. merrakesh är ett alternativ, jag har ännu inte vait på marocco eller på den afrikanska kontinenten, dock är det under ramadan. vilket för mig innebär att jag ständigt måste tänka på vad jag gör. "inte röka offentligt, inte dricka offentligt, klä sig enligt deras sed" etc etc. för mycket jobb under en semester kanske?

just nu ligger jag och väntar på en vän och kollar på den bästa filmen genom tiderna - shortbus. hela filmen börjar med en man som ligger i badkaret och filmar sig själv kissa i badet, ett par som har vilt sex på ett piano, en dominatrix som piskar en ung hipster kille och sedan tillbaka till badkarsmannen som suger av sig själv. en shockerande början, men en fantastisk film som man knappast kan stänga av. mycket konstnärlig, naken och vulgär. såsom livet borde vara?

woke up in London yesterday, found myself in the city near picadilly

Jag skulle vilja skriva att livet i Storbrittanien, England, United Kindom är ett äventyr. Att det inträffar nya spännande händelser varje dag, att det alltid finns något att se och uppleva. Men efter sju månader har såklart vardagen kommit ifatt. man jobbar, lika mycket som jag alltid gjort och sliter ut kropp och själ. jag har försökt sysselsätta mig på min lediga tid med att resa runt i landet både ensam och med vänner för att försöka få den där känslan igen av ett nytt liv. detta är inget sorgset inlägg om hur jag önskar att börja om på nytt, snarare en notis om hur snabbt man kan bygga upp ett hem och en vardag.


Jag har flyttat in i en mysig etta, med ett riktigt kök, bra badrum med badkar och en stor trädgård som jag önskar jag haft råd att rusta upp. men med en hyra dubbelt så stor som man hade i Sverige och att man dessutom måste betala council tax för att man bor i landet lever man under enkla förhållanden. det är inte helt ovanligt att man lever på vatten och bröd i slutet av månaden. eller rentav hela månaden när man som nu kostade på sig ett besök till sverige för att fira mor och styvfars 50-årsdag. en underbar resa och det var värt en fattigmansmånad att få träffa dem, resten av familjen och nära och kära.


En liten uns i mig har dock börjat fundera över framtiden på senaste tiden. tror det hade mycket att göra med att en av de personer som känner mig bäst blir mamma inom kort. när nyheten nådde mig blev jag extatisk för hennes skull, kan inte föreställa mig någon som kommer göra ett bättre jobb med att uppfostra ett nytt liv då hon är en kvinna med båda fötterna på jorden, som antagligen kommer föra det vidare till sonen som snart börjar sitt liv. men samtidigt hördes en röst i mitt eget huvud, "är det redan vår tur?" är det redan dags för min egen generation att bli föräldrar, köpa villa, volvo och vovve?

I arbetslivet går allt enligt planen. är kvar på Albert's Table där jag lär mig mer för var dag som går. personalen är helt utbytt, då alla blivit avskedade eller slutat gå till jobbet, men nu är det en yngre generation i köket. med denna förändringen har jag hittat ett gäng nya vänner som jag även träffar på fritiden. och min passion för mat har aldrig varit större än nu, inte jag heller.