To pick up the phone or not?

Nu är den stora frågan.. Att ta vilket jobb som än landar på mig eller hitta "det rätta"? Vissa letar efter "den rätta mannen" men kan också nöja sig med den som landar på en. Trots att jag inte vill nöja mig med något av dessa så förstår jag att desperationen ibland tar överhanden. Började leta jobb lite slött över internet och varje dag får jag samtal från den ena till den andra som försöker övertala mig att deras restaurang är "den rätta". Från franskt till italienskt, känd till okänd.. Och ju mer intresse de visar över mig, ju mer ointresse finner jag. Ungefär som att jaga en man/kvinna, ju mer ointresse de visar, ju roligare blir jakten. Mer fulländad.

Time to shake things up!

Försöker brutalt slita mig bort från min dystra vardag som blivit mitt liv. En ändlös rutin av jobb, sömn, mat, "komplicerad" kärlek, alla vet vem jag och mina vänner är på lokalpubarna, lokala taxibolagen, klubbarna och restaurangerna. Nu är det nock!

Jag har haft en väldig tur med allt sedan jag anlänt till London. Jag har min bästa vän Josse från Nya Zeeland, en fantastisk kvinna och kock som jag ser upp till, även om jag lurat in henne på "syndens" bana. När hon kom hit (ungefär samtidigt som jag själv) var hon väldigt, i brist på svenska ord "uptight". Vi blev inte genast vänner då vi var så pass olika. Hon är religiös, jag är ateist. Hon är välutbildad, jag fuskade mig igenom min. Hon drack inte, jag drack mängder. Jag var tatuerad, hon skulle aldrig kunna föreställa sig att tatuera sig. Jag har haft älskare, älskarinnor (sorry mum) och förhållanden och hon är aningen pryd. trots allt blev vi bästa vänner. vi kan prata om allt, vi bråkar aldrig. Hon har nog tyvärr plockat upp en hel del av mitt beteende. Men vem vet, hon säger att nu kan hon göra vad hon alltid velat göra. kanske är det så?

Jag har träffat en man. Ja det vore väl inte första gången. Vi har träffats i, tja, ungefär 10 månader nu kanske. Han är britt, oh vad jag älskar deras dialekt. Även här är vi oerhört olika på alla sätt och vis. Men han får mig att må bra. för det mesta iallafall. Men det är mer komplicerat än mina tidigare förhållanden. Vi är inte pojkvän/flickvän, vi tycker om varandra fruktansvärt mycket men kan inte säga att vi älskar varandra. Vi är båda så osäkra på vad framtiden bringar att ingen av oss vill kasta oss själva in i något så osäkert.

Det är dags för mig att hitta ett nytt jobb. jag har börjat dra i trådar och skicka ut CV:n till ett flertal bra ställen. Fick ett samtal tillbaka idag, såklart har man slut på pengar på mobilen och kan inte ringa tillbaka. Känns sorgligt att lämna alla mina fina vänner på AT, men det är dags för mig att vandra vidare. Nu blir det centrala London. Here I come!

from garnishqueen to pastrybitch

Livet i london flyter på, bra och dåliga dagar, hemlängtan och hemkänsla, bortdruckna dagar och dagar med massor av bollar i luften. har nu varit londonbo i 13 månader och varit en heltidsanställd på Alberts Table i 12. Nya utmaningar varje dag och gränser som ska töjas. Staden känns mindre för varje dag så jag måste konstant påminna mig om vart jag kommer ifrån och alla möjligheter staden bjuder på.

Gjorde ett hembesök för några veckor sedan, hem till min förbjudna kärlek Malmö. När biljetten bokades och ledigheten godkändes svepte en känsla av lycka över min kropp och själ. Hem. Gick längst landningbanan och solen sken varmt en kylig englandsmorgon. Spenderade 2 timmar på planet bredvid ett barn som hade ett enormt behov att skrika "helloooooooo! hello! hello! hello! hello! HELLOOOOOOO!" i mitt ansikte och till slut spotta på mig. Det hela blev mycket roligare när hon blev tillsagd av hennes farfar att vara snäll mot den unga damen, här skulle det töjas gränser! Mörbultad, bakfull och trött anländer jag till Malmö, där fina mamma står och väntar på mig. En snäll men stark kvinna som är så lik men så annorlunda mig själv. Bortsett från våra "barnbärande" höfter, med stor rumpa och stora lår, blåa ögon och vår "längd" är det inte några likheter som avslöjar vår mor och dotter relation. Vi begav oss till Höllviken utanför malmö där mor, styvfar och syster slagit sig till ro, lillebrodern också men den spjuvern har flyttat till tykland i studier och snart varit borta i ett år. Kände ro i kroppen av att få ligga i soffan och prata med familjen som om ingen tid passerat. Men som gammal malmöbo fick man slita sig och ta sig in till stan och möta upp vänner och bekanta. Tyvärr har en del fallit bort i glömska under året man missat. Men väl i stan kunde jag inte hjälpa att lägga märke till spänningen i luften och oron hos människorna som bor där, ett flertal mord har inträffat och ingen vet varför eller vem/vilka som ligger bakom dåden. Slog mig ner på möllevångstorget som jag tänkt "hem" om i ett par år, ett par smällare sprakade till en bra bit ifrån och folk vände på sina huvuden och de tystnade direkt från livliga disskutioner på olika håll. Jag tänker säga det "På min tid" hade ingen ens sneglat åt det hållet. pistolskott åt vi till frukost och explosioner till lunch. Staden har förändrats, jag vet inte om det är till bättre eller ej. Och när min egen storebror blir jagad av fem unga män med knivar i ett försök att råna honom och vem vet vad, där går gränsen.

                                                                Malmö
jag vill inte bryta banden med dig nu, men jag vill inte se mig över axeln varannan minut.