lördag 28 januari 2012

from garnishqueen to pastrybitch

Livet i london flyter på, bra och dåliga dagar, hemlängtan och hemkänsla, bortdruckna dagar och dagar med massor av bollar i luften. har nu varit londonbo i 13 månader och varit en heltidsanställd på Alberts Table i 12. Nya utmaningar varje dag och gränser som ska töjas. Staden känns mindre för varje dag så jag måste konstant påminna mig om vart jag kommer ifrån och alla möjligheter staden bjuder på.

Gjorde ett hembesök för några veckor sedan, hem till min förbjudna kärlek Malmö. När biljetten bokades och ledigheten godkändes svepte en känsla av lycka över min kropp och själ. Hem. Gick längst landningbanan och solen sken varmt en kylig englandsmorgon. Spenderade 2 timmar på planet bredvid ett barn som hade ett enormt behov att skrika "helloooooooo! hello! hello! hello! hello! HELLOOOOOOO!" i mitt ansikte och till slut spotta på mig. Det hela blev mycket roligare när hon blev tillsagd av hennes farfar att vara snäll mot den unga damen, här skulle det töjas gränser! Mörbultad, bakfull och trött anländer jag till Malmö, där fina mamma står och väntar på mig. En snäll men stark kvinna som är så lik men så annorlunda mig själv. Bortsett från våra "barnbärande" höfter, med stor rumpa och stora lår, blåa ögon och vår "längd" är det inte några likheter som avslöjar vår mor och dotter relation. Vi begav oss till Höllviken utanför malmö där mor, styvfar och syster slagit sig till ro, lillebrodern också men den spjuvern har flyttat till tykland i studier och snart varit borta i ett år. Kände ro i kroppen av att få ligga i soffan och prata med familjen som om ingen tid passerat. Men som gammal malmöbo fick man slita sig och ta sig in till stan och möta upp vänner och bekanta. Tyvärr har en del fallit bort i glömska under året man missat. Men väl i stan kunde jag inte hjälpa att lägga märke till spänningen i luften och oron hos människorna som bor där, ett flertal mord har inträffat och ingen vet varför eller vem/vilka som ligger bakom dåden. Slog mig ner på möllevångstorget som jag tänkt "hem" om i ett par år, ett par smällare sprakade till en bra bit ifrån och folk vände på sina huvuden och de tystnade direkt från livliga disskutioner på olika håll. Jag tänker säga det "På min tid" hade ingen ens sneglat åt det hållet. pistolskott åt vi till frukost och explosioner till lunch. Staden har förändrats, jag vet inte om det är till bättre eller ej. Och när min egen storebror blir jagad av fem unga män med knivar i ett försök att råna honom och vem vet vad, där går gränsen.

                                                                Malmö
jag vill inte bryta banden med dig nu, men jag vill inte se mig över axeln varannan minut.