söndag 5 februari 2012

To pick up the phone or not?

Nu är den stora frågan.. Att ta vilket jobb som än landar på mig eller hitta "det rätta"? Vissa letar efter "den rätta mannen" men kan också nöja sig med den som landar på en. Trots att jag inte vill nöja mig med något av dessa så förstår jag att desperationen ibland tar överhanden. Började leta jobb lite slött över internet och varje dag får jag samtal från den ena till den andra som försöker övertala mig att deras restaurang är "den rätta". Från franskt till italienskt, känd till okänd.. Och ju mer intresse de visar över mig, ju mer ointresse finner jag. Ungefär som att jaga en man/kvinna, ju mer ointresse de visar, ju roligare blir jakten. Mer fulländad.

fredag 3 februari 2012

Time to shake things up!

Försöker brutalt slita mig bort från min dystra vardag som blivit mitt liv. En ändlös rutin av jobb, sömn, mat, "komplicerad" kärlek, alla vet vem jag och mina vänner är på lokalpubarna, lokala taxibolagen, klubbarna och restaurangerna. Nu är det nock!

Jag har haft en väldig tur med allt sedan jag anlänt till London. Jag har min bästa vän Josse från Nya Zeeland, en fantastisk kvinna och kock som jag ser upp till, även om jag lurat in henne på "syndens" bana. När hon kom hit (ungefär samtidigt som jag själv) var hon väldigt, i brist på svenska ord "uptight". Vi blev inte genast vänner då vi var så pass olika. Hon är religiös, jag är ateist. Hon är välutbildad, jag fuskade mig igenom min. Hon drack inte, jag drack mängder. Jag var tatuerad, hon skulle aldrig kunna föreställa sig att tatuera sig. Jag har haft älskare, älskarinnor (sorry mum) och förhållanden och hon är aningen pryd. trots allt blev vi bästa vänner. vi kan prata om allt, vi bråkar aldrig. Hon har nog tyvärr plockat upp en hel del av mitt beteende. Men vem vet, hon säger att nu kan hon göra vad hon alltid velat göra. kanske är det så?

Jag har träffat en man. Ja det vore väl inte första gången. Vi har träffats i, tja, ungefär 10 månader nu kanske. Han är britt, oh vad jag älskar deras dialekt. Även här är vi oerhört olika på alla sätt och vis. Men han får mig att må bra. för det mesta iallafall. Men det är mer komplicerat än mina tidigare förhållanden. Vi är inte pojkvän/flickvän, vi tycker om varandra fruktansvärt mycket men kan inte säga att vi älskar varandra. Vi är båda så osäkra på vad framtiden bringar att ingen av oss vill kasta oss själva in i något så osäkert.

Det är dags för mig att hitta ett nytt jobb. jag har börjat dra i trådar och skicka ut CV:n till ett flertal bra ställen. Fick ett samtal tillbaka idag, såklart har man slut på pengar på mobilen och kan inte ringa tillbaka. Känns sorgligt att lämna alla mina fina vänner på AT, men det är dags för mig att vandra vidare. Nu blir det centrala London. Here I come!